Måndag 14 November 2005    09:18

Att använda kroppen är av största vikt för alla människor, funktionshindrade eller inte. Här jublar Alexander Wiklund efter att ha gjort ännu ett mål för Wizards. Ahmet Öngörur, i Umelaget Sitting Bulls, deppar.   Handikappidrott - något att satsa på   SKELLEFTEÅ Att redan i unga år bli vän med sin kropp, lära känna dess förmågor och begränsningar är viktigt för alla människor. Och kanske är det ännu viktigare för unga med funktionshinder. I många fall kan en vältränad kropp utgöra skillnaden mellan ett fungerande och icke-fungerande vardagsliv. Funktionshindrad eller inte. Grundregeln är egentligen densamma. Man mår bra av att röra på sig. Man blir gladare, presterar bättre och orkar med livets påfrestningar. Men som funktionshindrad kan skillnaden mellan en otränad och en vältränad kropp märkas ännu tydligare. För mig stod det extra klart efter att jag intervjuat innebandyesset Tomas Rönnblom i somras. Han berättade om sin tid på Kanalskolan, där trapporna var många och någon hiss inte existerade. Träningen fick honom att orka de där avgörande trappstegen. Att fånga upp funktionshindrade barn och ungdomar redan tidigt och ge dem möjlighet att utveckla sina idrottsliga förmågor utifrån de egna förutsättningarna är av största vikt. Att få vara med, att känna sig som en i gänget och känna att kroppen så smått börjar lyda order är ovärderligt för såväl självförtroendet som den fysiska förmågan i vuxen ålder. Handikappidrotten har tyvärr länge levt i skuggan av den idrott som utövas av icke-funktionshindrade. Lyckligtvis börjar det ändras och handikappidrotten börjar så smått skapa sig en egen plats i idrottsvärlden. Men för att handikappidrottten ska få den status den förtjänar tror jag att gemene man måste göra upp med fördomar och föreställningar om vad handikappidrott egentligen är. Trots att det är år 2005 verkar vissa människor inte förstå att den kräver lika hårt engagemang och hård träning som den idrott som utövas av icke-funktionshindrade på olika nivåer. Ofta kanske ännu mer. Någon som förstod det här var Thomas Hedlund, NV:s tidigare sportchef som omkom i en olycka i somras. Handikappidrotten låg Thomas varmt om hjärtat och han tog den på lika stort allvar som något annat inom idrottsvärlden. Thomas betraktade alla seriösa idrottsmän med samma respekt, funktionshindrad eller inte. Jag tror det är den andan som det behövs mer av. Därför var det bra att det stipendium på 18 900 kronor som i går delades ut för att hedra Thomas minne gick till Skellefteå Handikappidrottsförening. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att utveckla handikappidrotten än mer och ge fler chansen att lära känna idrottens glädje. Det hade Thomas velat.   Caroline Thoren caroline.thoren@norran.se 0910-57 850